Frågeställning - Dag 10
15 år
Vet knappt vart jag ska börja. Mitt liv var helt kaotiskt men samtidigt bra, tyckte jag då!
Jag var aldrig hemma utan alltid ute och svirade hos kompisar och diverse fester. Kroppen blev och hjärnan blev efter en tid helt katastorf. Hängde inte med när det gällde något och det ändå som fanns i hjärnan var sova!
Hade aldrig "tid" för skolan och det visade sig ju senare när slutbetygen kom även om jag det sista halvåret på Vasaskolan slet röven av mig för att jobba upp betygen och förhoppningsvis komma in på någon linje. Sista julbetygen hade jag 30poäng och när jag slutade hade jag lyckats jobba upp mig till 135 Poäng, då var jag stolt över mig själv men insåg lite försent att det var dags att göra något åt min skolgång och mina betyg. Jag tackar fritidsledarna på Vasaskolan för att dom fanns där och stöttade mig samt släpade mig till lektionerna! Jag kom in på handelsprogrammet i Mariestad, skolan var bra och även klassen men att pendla fram och tillbaka varje dag tog nästan död på mig. Efter ca ett halvår i Mariestad blev det en ledig plats på Västerhöjd och jag bytte genast!
Mitt humör och temprament var säkert det sämsta i hela Skövde känns det som. Stackars min familj som fick stå ut med detta.
" När jag en en dag var ute fick jag se genom fönstret hur min syster/bror höll på med min hamster, vilket jag inte tyckte var okej. Jag sa ifrån men dom slutade inte, det slutade med att jag blev så rosen rasande att jag "råkade" slå sönder fönsterrutan på huset. Mamma och Pelle var som tur inte hemma så jag hade lite tid på mig att "rymma", jag "rymmade" till skogen på andra sidan åkern men det visste ingen förutom min syster som smugglade mat till mig!"
Jag skrattar inombord när jag tänker tillbaka på ens temprament. Hur kunde man bete sig?
Tur att mitt temprament lyckats bli bättre med åren och jag hoppas verkligen att mitt barn inte ärver mitt humör !
Min Mamma och jag bråkade väldigt mycket i min ungdom. Gick inte en dag utan att vi skrek och gapade på varandra och lika envisa båda två så ingen gav sig. Kunde ibland gå flera dagar utan att vi pratade med varandra. Idag kan jag och Mamma prata om nästan allt och vi bråkar sällan, någon gång ibland har det väl hänt att vi slängt luren i örat och inte pratat på en vecka men sen är det bra igen, skönt är väl det!
Som 15 åring bodde jag väldigt mycket hemma hos min Mormor och Morfar på veckorna eftersom att det blev väldigt nära till skolan. När man åkt buss från Varola till stan. Fram och tillbaka i flera år så tröttnar man lätt! Vägen till stan heller inte den roligaste och busschaförerna inte dom bästa utan körde som dårar!
Jag tackar min Mormor och Morfar för att dom alltid funnits där för mig trots att jag kunde bli väldigt förbannad på dom också ibland men jag tror att det är glömt i dag :)
Här kommer en tjusig bild på Mormor och Morfar från förr i tiden.
Kommentarer
Trackback
