Torsdag Den 21:e kände jag mig konstig i kroppen på promenaden hem från dagis. Jag blev alldeles matt och orkeslös. Vi vilade i sängen och jag kände hur det kom värkar med jämna mellanrum och det avtog inte. Det blev dags att ordna föda innan Tony kom hem från jobbet och värkarna kändes bara värre och värre men ett par timmar senare bara förvann det spårlöst...

Natten den 22:e klockan 03.00 vaknar jag upp av ett ryck och världens värk startade, jag kände att detta var på riktigt. Det skulle äntligen bli bebis. Jag traskade upp för i sängen kunde jag inte ligga och slappna av. Det vankades mellan kök och vardagsrum i en halvtimma innan jag väckte Tony för att meddela att det var dags. Samtal till Alvas barnvakt, hennes faster gjordes och klockan fem kom hon när jag inte längre klarade av att vara hemma...

 

Klockan 05.30 kom vi till förlossningen, det kollades puls, blodtryck, ctg kurva osv. Innan vi fick komma till rummet där vi skulle föda. Det sattes pencillin dropp i tio minuter eftersom att jag eventuellt hade betasteptoccocker kvar i kroppen sedan mitten av graviditeten som kunde smitta av sig till bebisen...

När klockan var omkring 07.00 började lustgasen att användas, bästa vännen för resten av timmarna. Barnmorskan kollade hur mycket jag var öppen och helt ärligt minns jag inte hur mycket det var vid tillfällerna när hon kollade men minns hur jag en gång tänkte ” inte öppen mer än så!?” Jag tyckte öppningsarbetet gick långsamt medans barnmorskan själv tyckte det gick fort.

 

Det var sedan dags att framkalla vattenavgång eftersom att jag hade sån fruktansvärd smärta i mina ben efter varje värk.. smärtan var som kramp, kändes nästan som jag vart förlamad och detta framkallades troligtvis av en gammal ryggskada plus att bebi tryckte på en nerv.  Tony masserade ena benet och barnmorskan det andra.

Vattnet gick, det forsade nästan och jag kände hur värkarna blev värre.. sekunden senare tittar jag upp och ser hur många människor som helst i rummet och jag skulle börja krysta, utan krystvärkar. Jag fattade inget men det var väl bara att göra som man blev tillsagt. Värkstimulerande dropp sattes in riktigt fort med en hög dos för att hjälpa mig en aning. Den värsta smärtan.. minns den än i dag och kommer att göra det länge. Krystandet började 10.20 och han föddes 10.41.

Det finns tillfällen under förlossningen som bara är svarta, jag minns inget! Denna förlossningen gick snabbare än första men smärtan var nog tio gånger värre.

När allt var klart fick jag veta att datorskärmen hade blivit helt röd pga. Att bebis puls sjönk väldigt fort.. vi fick också veta efteråt att navelsträngen satt runt halsen och barnmorskan talade om att det gick väldigt bra eftersom jag var omföderska. Hade det vart en förstföderska hade det varit väldigt svårt att föda utan krystvärkarna.

 

Jag är tacksam över barnmorskan och barnmorskestudenten som hjälpte oss genom förlossningen. Utan hennes snabba beslut vet man inte hur det hade gått...  Och min älskade Tony, en klippa!

 

Fredagen den 22:e Mars 2013 (v.41+0) klockan 10.41 föddes en pojk som fick namnet Neo Carl Askeröd.

 

Dom senaste dagarna har gått i riktigt fort. Vi kan börja med helgen, vad hände då?

Fredag till lördag sov Alva hos gammelmormor och morfar medans jag praktiserade.

Hämtade hem henne lördag eftermiddag, kvällen bestod av massor av mys!

 

Söndagsmiddag hos Pappa innan jag begav mig mot ett kvällspass och Alva stannade kvar hos morfar för bad och nattning. Jag gick dit efter att kvällen tog slut för övernattning!

 

Måndagen innebar dagisdags och hemstudier för min del samt lite arbete på svägerskans cafe. Alltid trevligt att hjälpa henne med diverse saker..

 

Nu är det Tisdag och praktik och dagis har vi sysselsatt oss med, kvällen var kommer och mat skulle i magen. Rester dagen till ära! Jag kollar nu svenska hollywoodfruarna innan jag plaserar huvudet på kudden.

Jag har bestämt mig för att återuppta mitt bloggande här på blogg.se när jag såg att dom äntligen skaffat en app för android... saknar min blogg, att skriva av sig ibland.