Förlossningen med Neo!
Torsdag Den 21:e kände jag mig konstig i kroppen på promenaden hem från dagis. Jag blev alldeles matt och orkeslös. Vi vilade i sängen och jag kände hur det kom värkar med jämna mellanrum och det avtog inte. Det blev dags att ordna föda innan Tony kom hem från jobbet och värkarna kändes bara värre och värre men ett par timmar senare bara förvann det spårlöst...
Natten den 22:e klockan 03.00 vaknar jag upp av ett ryck och världens värk startade, jag kände att detta var på riktigt. Det skulle äntligen bli bebis. Jag traskade upp för i sängen kunde jag inte ligga och slappna av. Det vankades mellan kök och vardagsrum i en halvtimma innan jag väckte Tony för att meddela att det var dags. Samtal till Alvas barnvakt, hennes faster gjordes och klockan fem kom hon när jag inte längre klarade av att vara hemma...
Klockan 05.30 kom vi till förlossningen, det kollades puls, blodtryck, ctg kurva osv. Innan vi fick komma till rummet där vi skulle föda. Det sattes pencillin dropp i tio minuter eftersom att jag eventuellt hade betasteptoccocker kvar i kroppen sedan mitten av graviditeten som kunde smitta av sig till bebisen...
När klockan var omkring 07.00 började lustgasen att användas, bästa vännen för resten av timmarna. Barnmorskan kollade hur mycket jag var öppen och helt ärligt minns jag inte hur mycket det var vid tillfällerna när hon kollade men minns hur jag en gång tänkte ” inte öppen mer än så!?” Jag tyckte öppningsarbetet gick långsamt medans barnmorskan själv tyckte det gick fort.
Det var sedan dags att framkalla vattenavgång eftersom att jag hade sån fruktansvärd smärta i mina ben efter varje värk.. smärtan var som kramp, kändes nästan som jag vart förlamad och detta framkallades troligtvis av en gammal ryggskada plus att bebi tryckte på en nerv. Tony masserade ena benet och barnmorskan det andra.
Vattnet gick, det forsade nästan och jag kände hur värkarna blev värre.. sekunden senare tittar jag upp och ser hur många människor som helst i rummet och jag skulle börja krysta, utan krystvärkar. Jag fattade inget men det var väl bara att göra som man blev tillsagt. Värkstimulerande dropp sattes in riktigt fort med en hög dos för att hjälpa mig en aning. Den värsta smärtan.. minns den än i dag och kommer att göra det länge. Krystandet började 10.20 och han föddes 10.41.
Det finns tillfällen under förlossningen som bara är svarta, jag minns inget! Denna förlossningen gick snabbare än första men smärtan var nog tio gånger värre.
När allt var klart fick jag veta att datorskärmen hade blivit helt röd pga. Att bebis puls sjönk väldigt fort.. vi fick också veta efteråt att navelsträngen satt runt halsen och barnmorskan talade om att det gick väldigt bra eftersom jag var omföderska. Hade det vart en förstföderska hade det varit väldigt svårt att föda utan krystvärkarna.
Jag är tacksam över barnmorskan och barnmorskestudenten som hjälpte oss genom förlossningen. Utan hennes snabba beslut vet man inte hur det hade gått... Och min älskade Tony, en klippa!
Fredagen den 22:e Mars 2013 (v.41+0) klockan 10.41 föddes en pojk som fick namnet Neo Carl Askeröd.
Vägen till Alvas födelse !
Måndagen den 14:e Mars blev jag trött på att gå över tiden, var då i vecka 40+4. Jag bestämde mig för att städa som sjutton i hopp om att det skulle starta och visst lyckades jag!
Klockan 14.00 började jag känna mig allt konstigare i kroppen men bestämde mig för att städa klart. När jag gick och vilade vid 15.00 tiden började värkarna komma allt mer och mer och jag ringde Tony på jobbet och berättade att det känns som om det är dags och när Tony väl kom hem var smärtan värre men jag ville äta först innan jag skulle åka någonstans men jag stod ut fram tills klockan var 22.00 innan det blev ett besök på förlossningen. CTG registrering gjordes och bebisen mådde bra men jag hade inte öppnat mig något ännu och det var för lång tid mellan mina värkar, låg då på mellan 5-6 minunter mellan varje värk. Vi fick välja mellan att stanna eller åka hem och hemfärd blev det med en sömntablett i fickan. Tror ni att den hjälpte med den smärtan jag hade, skulle inte tro det. Jag sprang upp och ned mellan soffan och toaletten (kändes nämligen som om jag skulle bajja ner mig) som en skållad råtta mellan värkarna i hopp om att det skulle kännas bättre. Natten gick och äntligen var morgonen här och hoppet om att våran bebis denna dag, Tisdag den 15:e Mars skulle titta ut var stor!
Tisdagen den 15:e Mars klockan 05.15 känner jag hur det "rinner till" och trosskyddet var fyllt av något gulgrönt slem vilket antagligen var bebisen som bajsat lärde vi oss på föräldragruppen, bebisen kan då vara stressad och man ska ringa förlossningen omedelbums, ringde in och vi skulle komma in direkt! Snabbt väcka Tony och mot förlossningen och väl inne gjorde dom ännu en gång en CTG registrering samt kollade hur mycket jag var öppen och tro det eller ej men jag hade öppnat mig 6cm och barnmorskan kunde inte förstå hur jag kunde stå ut så länge hemma utan smärtlidring. Vi fick vårat rum och jag min allra bästa vän lustgasen, självklart var Tony också den bästa, verkligen den bästa. Han gjorde allt han bara kunde i sin makt för att jag skulle ha det så bra som möljigt och utan Tony hade jag säkerligen inte kunnat andas, skönt att ens älskade kan andningen bättre än vad en själv kan!
Vid 9.00 tiden blev det varmbad, skönt att det fanns badkar på vårat rum. Med lustgasen och varmvattnet kändes allt lite bättre, jag låg i badet under två timmar fram tills barnmorskan tvingade upp mig för att kolla hur mycket jag öppnat mig och visps så var det öppet 10cm. Skönt kände jag, snart är det över men inte det eftersom att det fortfarande var för lång tid mellan värkarna (ca 3min) och vattnet hade ännu inte gått. Barnmorskan väntade förbrilt på att mitt vatten skulle gå men inget hände så hon spräckte vattnet, trots att vattnet nu hade "gått" blev det ändå inte tätare mellan mina värkar så dropp sattes in för att sätta fart på det hela. Nu ska det bli bebis sa barnmorskan om jag inte minns fel, kanske var mina egna tankar!
Klockan 13.30 började krystvärkarna och denna smärtan, går inte ens att beskriva med ord men helt klart värt det nu när man har sitt barn i famnen. Jag blödde inte alls mycket och ett stygn blev det och tack vare att jag valde enbart lustgas mådde jag kanon efteråt. Två dygn utan sömn och 25 timmar av värkar kom äntligen våran prinsessa till världen klockan 14.39, Tisdag den 15:e Mars 2011. En helt underbar känsla! ♥
2630g
49cm
När bebisen är i famnen är smärtan glömd ! ♥
